Helena • Johnny
Om Helena kom över sin ormfobi så skulle Johnny fria. Så var det sagt!
Dessa två fantastiska personer som för länge sedan träffades en kväll i Uppsala. De hade surfat på varandra på nätet och så vitt jag vet så sa det klick.
Ett hus och tre busiga barn senare bestämde sig Helena för att överkomma sin rädsla och bokade tid för att få hjälp med sin rädsla. När hon sista kvällen, svajig i benen och darrig på handen kom hem och hade klappat en orm så var inte Johnny sämre än att han höll sitt ord.
Och här var vi nu. Om du tror att denna historia är vad som gör dessa två speciella så har du fel. Det som är speciellt med dessa två är den enorma kärlek som verkligen sipprar fram från dem och familj och vänner runtomkring.
Johnny berättade för mig att han varje dag sa till Helena att hon är vacker. Ibland hörde hon honom, och ibland inte - men det spelar ingen roll - för sägas ska det.
Du ska veta att du är underbar.
Wow. Denna dag var en av de mest speciella... - jag tror att det var just kärleken och närheten som golvade mig. Den fullständigt öppna och naturliga kärlek som delades mellan såväl brudparet som föräldrar och morföräldrar.
Och när brudens kusin skulle lära brudgummen kalmaritiska [kama'itiska] och bidrog med nyttiga ord som kååv, schörka o lamtåjet så grät även fotografen. Av skratt. Helena o Johnny, ni har en speciell plats i mitt hjärta. Å de då va...
tryck på play...
